Keramikhistoria

Höganäsbolaget


Kärlfabriken med lerslambassänger i förgrunden

Leran och elden är keramikens främsta attribut. Det är också den keramiska traditionen som till stor del präglat vår bygd. Det var för drygt 200 år sedan ler- och stenkolsbrytningen påbörjades kring Höganäs. År 1737 startade Jonas Alströmer Skånska Stenkolsverket i Boserup och Vallåkra. Kolet som bröts var av dålig kvalitet och den enda marknaden var kalkbränning och fyrväsendet i Skåne. År 1786 skänktes Stenkolsverket till sysslomannen Samuel Brandberg som kort därefter sålde verket till greve Eric Ruuth. Eric Ruuth var en merkantilismens banerförare och var intresserad av råvaruförsörjning och inhemsk industri.
År 1792 fann Anders Polhem, anställd vid Stenkolsverket, lera och stenkol vid byn Tjörröd vid Höganäs. Ruuth var också intresserad av leror. Böndernas gulockror var sedan länge kända i bygden och Eric Ruuth var den förste som såg möjligheten att utnyttja lerorna. Lerorna låg skiktade med sandsten och stenkol i den skånska berggrunden. Stenkolsverket flyttades till Höganäs som låg betydligt bättre till med närheten till hamnen. 

År 1797 bildade Eric Ruuth och grosshandlare Carl Bagge, Höganäs Stenkolsverk. Ett gruvsamhälle växte fram vid Brorsbacke och Ryd och enligt den engelske gruvingenjören Thomas Stawfords strikta plan. Karakteristiskt för orten blev de röda sandstenshusen.

1798 byggdes en 1,7 km lång vagnbana med räls av trä. Små hästar drog vagnar till och från gruvan från hamnen. Dessutom grävdes det en kanal mellan hamnen och Ryd 1802. Samtidigt lades en "kärrväg" med träräls från Tjörröd till Ryd. 1805 blev trärälsen utbytt mot järnräls och Sverige fick sin första järnväg.
Kolbrytningen var dock olönsam. År 1823 krävde staten för att ge bidrag till Stenkolsverket att också leror skulle tas tillvara. Det resulterade i att det startades ett tegelbruk för tillverkning av eldfast ugns- och murtegel 1825.

Den första kärlfabriken som startades i Höganäs var avsedd för tillverkning av taktegel, men redan efter fem år började man att göra blyglaserade bruksföremål. Senare tillverkades kärl i saltglasyr och produktionen varade till mitten av 1950-talet. Lerfabriken döptes till "kärlet". Under 1830- och 1840-talen gjordes enkla bruksformer av oglaserat, saltglaserat och blyglaserat, gulfärgat gods. År 1856 anställde Höganäsbolaget den förste konstnärligt utbildade modellören Ferdinand Ring. Den "Ringska perioden" varade till 1880-talet och kännetecknas av byggnadsornamentik och prydnadssaker. Vid sekelskiftet dominerade 1880-talets stilrepetition och Jugendstil. Bland modellörerna märks Ferdinand Ring, Helmer Osslund, Edgar Böckman och Albin Hamberg.


 I glasyrverkstaden. Sigfrid Johansson, stående
och Sven Petter Nymberg, sittande.

Formgivaren och keramikem Edgar Böckman avslutade Höganäsbolagets epok med prydnads- och brukskeramik.

 

Andersson & Johansson


Den första fabriken nere vid stranden av Öresund

År 1909 var "Lilla revolutionens år" och under storstrejken samma år lämnade drejaren Johannes Olofsson och glasyrmästaren Sigfrid Johansson kärlfabriken vid Höganäsbolaget. De startade tillsammans en liten verkstad nere vid Öresund. 1910 började drejaren Karl Andersson och företaget Andersson och & Johansson skapades.
Till en början framställde de hushållskärl men utökade sortimentet med vaser i stengods och terrakottafigurer. Ugnarna hölls under många år varma av stenkol från Höganäs och energin kom från en väderkvarn och en "hästvandring".

Men handdrejning och handformning av produkterna var i centrum och först 1919 skaffade företaget sig en maskindriven blomkrukspress. Det var en anonym men ekonomiskt betydelsefull marknad.

Under 1930-talet reste Gösta Sigfridsson, son till Sigfrid Johansson, och John Andersson runt som försäljare. De skapade en fast kundkrets. Det handlade mest om eldfasta formar, grytor och liknande hushållsgods. Kunderna var bland annat PUB, Nordiska Kompaniet och Svenskt Tenn.

År 1943 flyttade företaget till nya lokaler. 
Old Höganäs presenterades första gången på H55, Helsingborgsutställningen. Det var John Andersson som skapade den populära serien. John Andersson, 1899-1969, var formgivare och keramiker och från 1924 konstnärlig ledare för företaget. Under 50-talet experimenterade man med nya former. Old Höganäs var en motreaktion ett sökande tillbaka till keramikens egna uttrycksmedel. Servisgodset blev efterfrågat och en klassiker både i Sverige och utomlands.

År 1956 köpte A&J företaget Höganäs Keramik, Holm&Bjurestig. Från och med 1967 använder företaget enbart namnet Höganäs Keramik AB. Företaget gick helt över från lergods till det högbrända och starkare stengodset 1969-70.  De sista handdrejarna lämnade företaget i början av 60-talet och mekaniseringen genomdrevs under hela 70-talet med nya maskiner för flatgods, kärlformer och massaberedning. Höganäs Keramik AB etablerade en fabrik i Cornwall i England 1977 för att komplettera kollektionen med gjutgods.


Den nybyggda fabriken på Tjörröd 1943

År 1988 köptes Höganäs Keramik upp av Boda-Nova, och sedan 1994 heter företaget BodaNova Höganäs Keramik AB
År 1997 ingår bolaget i Royal Scandinavia (tillsammans med bla. Kongelig Dansk Porcelainsfabrik)
År 2002 Iittala Group förvärvar Höganäs Keramik AB
År 2007 Fiskars förvärvar Iittala Group
År 2008 Produktionen i Höganäs upphör och flyttas utomlands.  
Stenkärlsfabriken (Höganäs Saltglaserat)

HÖGANÄS SALTGLASERAT HÖSTEN 2008. Fotodokumentation av Stina Hellman.
Under 2008 hängde hotet om nedläggning tungt över Höganäs Saltglaserat. Peter Sjölander hade under några år drivit produktionen under namnet Keramikens hus sedan Höganäsbolaget slutat med verksamheten i egen regi.
På bilderna syns 1800-talsugnarna, interiörer från de gamla, sedan länge övergivna drejarateljéerna och formförråden på andra våningen och från bottenvåningen, där Anders Johansson kör leran genom ältningsmaskinen och drejar. Ugnarna är byggda av höganästegel och förstärkta med järnband. Inuti är ugnsväggarna täckta av lager på lager av saltglasyr. Här möttes stenkolen som bränsle med leran som råmaterial – de två naturens gåvor som skapade industrialismens Höganäs. När man fram till millennieskiftet brände på det gamla sättet lade sig stenkolsröken med sin karakteristiska doft över Bruksgatan och Kullagatan.
Saltglaseratbyggnaden har rötter i 1800-talet. Ursprungligen låg här ett glasbruk, som 1872 ändrades till rörfabrik. Ugnarna (då åtta stycken, nu tre) stod fram till tiden för första världskriget i det fria men överbyggdes med tak och vindsvåning. Från 1927 användes byggnaden för kärltillverkning.
Sedan den kommersiella produktionen av saltglaserat nyttogods övergivits på 1950-talet drev Höganäsbolaget verksamheten vidare främst av kulturella och historiska skäl. Fram till 2001 brände man med stenkol på det traditionella sättet i de gamla ugnarna. Sedan den höga industriskorstenen rivits övergick man 2002 till elektrisk ugn.
Glädjande nog kan man konstatera att Anders Johansson fortfarande 2010 givits möjlighet att upprätthålla produktionen av saltglaserade Höganäskrus i de anrika lokalerna.

 

 

 


© Höganäs Museum och Konsthall 2014  /  TR textoform